Man tänker att blogga vore ju kul liksom. Jag gillar att skriva, okejgillar att fota och jag har ju faktiskt en blogg. Man tänker att blogga vore kul, att skriva av sig lite, dela med sig lite och påminna sig själv kanske också. Just därför letar man upp några bilder, klämmer ord i huvudet och börjar skriva. "Tänk att jag kunnat få någon som dig." Eller nej, så kan man ju inte skriva, fruktansvärt klyschigt. "--- kärleken är evig", och där gjorde jag det igen. Men ... "JAG ÄLSKAR DIG!". Ja, inget kunde ju vara mer sant, men vem vill läsa Clara Bergströms blogg om hur mycket hon älskar sin karl?
Och där kommer den krypande, lilla skammen med sina vassa naglar som kliar sådär obehagligt inuti. För hur många är det egentligen som läser min blogg? Precis, exakt - många hundra om dagen blir det ju ärligt talat inte. Sanningens röda svettningar i pannan, lite jobbigt - vad det någon som såg? Och hur är det då med de stackare som tagit sig enda hit, igenom den här underliga texten, - förtjänar de kanske att höra sanningen? Och sanningen - vilken är den? Jo:
Kärleken är evig, tänk att jag kunnat få någon som dig (till sist) JAG ÄLSKAR DIG! Satan alltså, det var galet. Och alldeles, alldeles sant.
