Ja

Man tänker att blogga vore ju kul liksom. Jag gillar att skriva, okejgillar att fota och jag har ju faktiskt en blogg. Man tänker att blogga vore kul, att skriva av sig lite, dela med sig lite och påminna sig själv kanske också. Just därför letar man upp några bilder, klämmer ord i huvudet och börjar skriva. "Tänk att jag kunnat få någon som dig." Eller nej, så kan man ju inte skriva, fruktansvärt klyschigt. "--- kärleken är evig", och där gjorde jag det igen. Men ... "JAG ÄLSKAR DIG!". Ja, inget kunde ju vara mer sant, men vem vill läsa Clara Bergströms blogg om hur mycket hon älskar sin karl?

Och där kommer den krypande, lilla skammen med sina vassa naglar som kliar sådär obehagligt inuti. För hur många är det egentligen som läser min blogg? Precis, exakt - många hundra om dagen blir det ju ärligt talat inte. Sanningens röda svettningar i pannan, lite jobbigt - vad det någon som såg? Och hur är det då med de stackare som tagit sig enda hit, igenom den här underliga texten, - förtjänar de kanske att höra sanningen? Och sanningen - vilken är den? Jo:

Kärleken är evig, tänk att jag kunnat få någon som dig (till sist) JAG ÄLSKAR DIG! Satan alltså, det var galet. Och alldeles, alldeles sant.

Hem

Den där gatan - gatuvy över den där gatan jag flyttat till. Har bara hunnit sova över en natt men snart ska det in och pysslas och fixas. Härligt och inspirerande!

Made in Udden

Kreativiteten och självförtroendet kan verkligen vara fantastiskt när man är liten. Sarah och Clara hann inte känna varann så länge innan de insåg vilken grym potential de hade som band, som grupp. Bandnamnet Made in Udden utsågs av deras (enda?) trogna fan Roger, och första låten, "Låt den va kvar", skrevs 17 maj (år - okänt) och blev genast en hit med alla uddenbor. Inte långt efter skrevs låten "Kockabulla" och bandets första konsert kunde nu äga rum på Krokvägen. På frågan om vad som inspirerat gruppen till dessa magnifika slagdängor svaras halvmånetält, cykeltutor och trocadero.

Men vad hände sen??? 

Mange bjuder

Mange ger mig allt jag vill ha. Fantastiskt sant!

Länge leve stunderna

Det finns de där stunderna när man bara minns det som är bra, och då är det fanimej riktigt bra! Riktigt jävla jättebra!

Mucho i mitt huvud

Hos Stina N idag för lussebullebak. Mucho lyckat! Och på tal om mucho ..

Har fått höra att den där "dethärärbarasåhimlarätt-känslan" ofta inte infinner sig fören beslut har fattats. Kanske är det just därför det bör fattas några beslut?

111112

Fantastisk invigning av kulturhuset Spira, och framförallt restaurang Spira. Härlig show, fri bar och toppengod mat. Allt a'la Magnus Saleborn, Stefan Isaksson och Tommy Myllymäki. Underbart! 

Min underbara klänning, före smink och smycken

Mina krögarfruvänninor

Minns

Mina sopor

Är det inte bara så jobbigt att hitta hela hjärtan här ute? "Oh nej snälla inte nu försvinn det blir pinsamt och inte bara jobbigt utan pinsamt". Jobbigt att veta vad som ska ätas, när det ska badas och när soporna luktar snusk. Låt mig vara - klickar bort - länkas vidare. 

Men vad är det som kliar där inne hela tiden då, - som tänder ljus och plockar fram. När Einaudi börjar spela. När fingrar läggs mot tangenter. En lust att få berätta hur mina sopor luktar, den fräna stank som växer inuti. Maja säger att det är slut på tonårsbekymmer. Nu börjar .. hysteri?

Nej nu jävlar

Nej nu jävlar, tänker man. Nu jävlar ska det bli förändring, ordning och fokus framåt. Vad vill man helst av allt, nu och imorgon? För det finns bara en chans, man får bara en. Spanien! Läsa språk och någon fantastisk historia, guida i en gudomligt spansk byggnad och livnära sig på diverse tapas, cava och sangria (i nämnd ordning). Nu jävlar alltså, nu händer det grejer.

Sen tar man en köttbulle till. Och man älskar verkligen köttbullar, herregud ja. Men man tappar lite fokus. Och all sås gör en mätt, så jävlar annamat flyger iväg och man lutar sig tillbaks i soffan. Andas ut.

Det nervösa .. roliga!

Nervös. Jag är en väldigt nervös person. Så fort jag ska göra något nytt blir jag nervös. Och nytt kan vara ganska länge då, det känns nytt väldigt ofta. Därför blir jag också nervös väldigt ofta.
Jag har bestämt att det inte alls är nervositet som kliar i magen. Det är roligt, det är roligt som kliar. Det betyder bara att det kommer gå bra idag, det kommer bli kul och jag kommer fixa det. Inte jobbigt mer, inte nervöst. För det är roligt - när det känns såhär i magen vet jag att det kommer bli en härlig dag!

Barnbiljett på operan

West side story ikväll på Göteborgsoperan med Magnus och han vänner. Roligaste var nog ändå när biljetterna skulle bokas; 5 stycken vuxenbiljetter och en .. barn!? "Jag tog en ungdomsbiljett i alla fall, kunde inte boka en barnbiljett". Haha! Det är nu ålderskillnaden kommer fram. Lilla, lilla Clara.

Helt vanlig verklighet

Åkte upp till Julita förra veckan och samlade lite kraft, vilket ledde till en toppenhelg. Ibland (i mitt fall väldigt ofta) behöver man en himla massa familjenergi för att komma vidare. Jobbade på Den Småländska Kolonin fredag och lördag vilket var fantastiskt roligt. Söndag var kvalitetstidsdag med min älskade sambo. Promenad, bokläs på café Johan, godis i soffan, kalventrecôte med karljohanpuré och Wedding Crashers. Och massa goda pussar. Idag två zumbapass (det här med att prestera för att duga ...) och städning.

Och det här med resan. Vi bokade en fantastisk vecka i Egypten med tanken att vi bara skulle ligga vid poolen och göra ingenting. Väldigt blandade känslor nu. 97% chans att vi bokar om. Risk. Chans. Kollar runt en massa, och är lika entusiastisk för varje fint hotell som breder ut sig över dataskärmen. Det är så kul med resor, skulle vilja resa hela tiden. Bara packa hela min familj och bo på ett härligt hotell på Mallis. Något varmare på vintern kanske. Men Mallis från maj till oktober. Åh!

Mentalsjukt och frysar

"Men moooormooor, det finns ju folk som fryser ner sig, så tiden stannar. Gör dom det i en vanlig frys?"

Det är tråkigt att städa på Skolgatan, när ny gata väntar. Mitt gamla sjukhus, säkert ett mentalt sådant, med runda fönster. Runda fönster, stora fönster, storstort vardagsrum. 1 december är det alltså flytt - igen. Att se fram mot!

Just nu

Just nu. Inte så dumt. Börjar nytt jobb på fredag som verkar jättespännande. Har tapaskvällar, fotbollskvällar och handhållande Ikeakvällar med min älskade man. Turistiga dagar med Jesper och Stina, som för övrigt är två fantastiska människor. 2timmars-samtal med mamsen. Reseplaneringar, solpromenader. Planering inför nästa höst - mest drömmar kanske, men ändå i verkligheten. Just nu - inte så dumt. Inte dumt alls.

Sekunderna

 Det är just de där sekunderna. De snabba, intensiva - de som utan motstånd tränger sig rakt in i hjärtat. De som väcker glädje, lycka, helhet. Helhet. En känsla, de där sekunderna. De stannar för alltid, fortsätter att stanna, att andas. Helhet, en känsla. Lyckan.

När jag blir tokig

Ibland blir jag bara tokig. Det tar stopp överallt, hjärnan stängs av. Bara känslorna är på. Nu ska jag hoppa på tåget och åka till Evelina. Många bra känslor där. Men ibland känns det bara som att jag håller på å blir .. ja, tokig helt enkelt. Då saknar jag lilla smulis. Lilla bästa bästan. Tror du är här hos mig nu. Känner. Känner.

Det man inte kan förstå fören det händer

Älskade lilla W. Du stod mig närmre än tusen människor.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

Livskrisen

Plötsligt kommer livskrisen över en. Bang! Helt plötsligt knyter magen livsvalsknutar, slår dem runt varann och tycks bara trassla till mer än vad det reder ut. Vad händer i framtiden, i höst - imorgon? Efter akuta telefonsamtal och fikor får man (förhoppningsvis) lite perspektiv på det hela (lägg märke till att återfall är otroligt vanligt förekommande). Och då ställer jag mig frågan: "vad är meningen med livet?"
Knutarna börjar knytas igen, herregud, trasslas till. Men jag är fast besluten att den här gången tänker jag inte luras så lätt. Därför tar jag till en väl beprövad metod, något man använt sig av i många, många år (exakt hur många verkar inte finnas någon statistik på). Uteslutningsmetoden. Denna trygga, säkra, stabila metod. Och då blir frågan istället: "vad är inte meningen med livet?" Du underbara fråga! För plötsligt går det att komma på jättemånga (individuellt antal) saker som inte alls känns som meningen med livet. Dammsuga. Jobba. Stressa. Och så vidare.
Men vad är väl då kul? Bada tunna är kul. Lära sig rida är kul. Kanske är det då meningen med livet? Ja, varför inte.

29 dagar kvar

Efter alldeles för mycket om- och men beslutade vi oss för att boka en resa. Äntligen! Om 29 dagar har vi precis anlänt till hotellet, i Alcudia på Mallorca. Underbara Mallorca, underbara semester. Fram tills dess ska jag bara ladda - köpa nya badkläder, goda solkrämer och småsteka i sverigesolen (vilket alltid ger ett aldrigresultat). 50 meter till stranden, 200 meter till centrum. 29 DAGAR! Jag säger bara det. 29 dagar.

Fem snabba

Middagade med Maja häromkvällen, och fem snabba fick mig att svara "zoo, som skulle vilja vara safari". Zoo som skulle vilja vara safari. Rädd som önskar att den levde mer exotiskt - eller trygg med en alldeles lagom mängd spänning? Fick mig att släppa alla normer jag ber om ursäkt för. För jag älskar att vara trygg! Och känslan av att vara trygg ger mod - mod att göra det som är för stort. Jag är ett tryggt zoo på väg ut i safari. Mitt safari.

Lite sommar

Mitt uppe i skolarbeten

Analys kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Analys kring sanningen. Så lätt att tala om andra, så lätt att lämna ut. Så lätt att låta sig själv vara, så lätt att stå utanför. Vad spelar sanningen egentligen för roll? Ingen alls va. Vad får man säga om andra? Precis alls va. Men borde man göra det? Antagligen inte. Och kanske är det just det hon vill uppnå - chocken i ditt ansikte över att folk plötsligt står nakna framför. Kanske ingår debatten i en strategi. Men behöver berättelsen sanning då? Ja, jag tror det. Om inte annat en starkare story.

Första dagen blir aldrig som man tänkt sig

Första dagen på mitt nya jobb hade jag nakna gäster. Först var de påklädda, när de stövlade in på cafét med ombyte hängandes över axeln. - "Vi ska på bröllopet här borta och undrar om ni möjligtvis har nåt utrymme här där vi kan byta om?". Jag vet inte riktigt vad dessa gäster förväntade sig för svar, men de var uppenbarligen inte nöjda med mitt "ni får jättegärna låna våran toalett att byta om på". - "Den var ju inte särskilt stor .. men vi hittar nog något, tack!". Men okej att de nog inte hade förväntat sig mitt enkla svar - jag hade definitivt inte väntat mig vad som komma skulle. Plötsligt när jag tittar ut ur köket ser jag en kvinna iförd trosor, som i lugn och ro håller på å byter om. Hon byter i lugn och ro om på ett café! Hallå?! Aningen chockad öppnar jag köksdörren och går ut för att plocka lite disk. Bredvid denna kvinna finner jag då en man, en kalsongman, som ler lite ursäktande när jag går förbi. Återigen - hallå!? Vad är detta? Jag springer med flertalet diskbrickor, slänger flertalet fundersamma blickar på paret och skrattar ihjäl mig inne i köket. Vad håller dessa människor på med?

De ar gott om tid på sig, med strumpbyxor som inte får gå sönder, skjortor som måste knäppas med omtanke och långsamma slipsar. Gränsen är ändå nådd när min kollega kliver ut i entrén och upptäcker att kvinnan i sällskapet ställt upp en spegel och håller på att platta håret. I entrén till vårt café. - "Men snäääälla nån, vad göööör du för nåt!? Du kan väl inte stå å platta håret hääär, det är ju ett café!!!" - "Ojdå, var det inte okej?". Paret gick då äntligen iväg, aningen skamsna. Vi kunde jobba vidare.

(Observera att inga andra gäster kom till skada under denna dramatiska händelse. Tack!)

Vad du inte bör göra i en restaurang

Min näst sista arbetsdag på restaurang Studion gjorde jag bort mig totalt. Okej att man kanske smågörbortsig lite ibland, sånadär bortgörningar som ingen egentligen märker eller bryr sig om. Men det här var fruktansvärt uppenbart.
Bord 12 låg ovanligt långt bort denna kväll. En aning försent anlände jag till bordet, bad om ursäkt med ett klassiskt förvirradfredagsservitris leende och fick tillbaka - ingenting. När jag sedan inte kunde druvsortern på ett av vinerna på vinlistan rynkade min tvåa pannan (vilket också inkluderar lite hånskratt). Jag bad om att få hämta flaskan och passade under denna lilla andningspaus på att fråga min kära kollega om råd för att lyckas få bord 12 på gott humör igen. "Säg att det är din första vecka!" utbrister min kollega. Ah, tänker jag, detta är en genial idé - att jag inte lyckades kläcka den själv. Med självsäkra steg kastar jag mig åter ut i restaurangen. Det viktigaste är ju trots allt att göra gästen nöjd, och nu skulle jag lyckas. "Jag ber så mycket om ursäkt att jag inte har full koll på vinerna, det är min första vecka här så det är en del att lära sig" (ler återigen förvirradfredagsservitris leendet, med ett inslag av oemotståndlighet). Min tvåa nickar, köper min lögn och jag kan andas ut.
Det är när jag lite senare kommer ut till bord 12 som pinsamheterna ska äga rum. Mannen i sällskapet tittar på mig och säger plötsligt något som får mig att verkligen tappa hakan, som får mig att liksom vilja lägga mig ner på golvet, be om ursäkt och bara krypa därifrån. Han säger något som får mig att vilja brista ut i universums största skratt, eftersom jag varit så dum. "Rosemarie här påstår att vi har blivit serverade av dig förut". Pang - bom - påkommen. Hur kan dessa gäster komma ihåg mig?! Varför justnu, just när jag kände att vi var påväg åt rätt håll? Kom igen bord 12, vi jobbar väl tillsammans?! Kli i hjärnan, kli i hjärnan. Vad ska jag hitta på? "Jahaaaaaa, jaaaaa, jag jobbade ju här en kortare period i höstas och är tillbaka nu, så man har ju hunnit glömma en deeeeel". HAHAHAHAHAHA! Har ni hört, vilken grym lögn! Pinsam, ja. Men grym! Okej, jag är inte helt hundra på att dom gick på den (hur kan man vara det?), men egentligen är det inte en lögnlögn. Jag jobbade där i höstas. Nu var jag tillbaka. Visserligen för att sluta en dag senare, men det var inget jag passade på att meddela gästerna.
Vad kan vi då lära oss av detta? Kort och gott - lär dig vinerna, ljug aldrig. Punkt.

Portbajsaren

Någon har bajsat i våran trappuppgång. Läs en gång till! Någon har bajsat i våran trappuppgång. Jag vet inte hur ni känner, jag menar alla har vi ju olika vanor och så, men vem får för sig att verkligen bajsa i en farstu?! Och hur lätt är det att inte spekulera i vem bajsaren kan ha varit. Ska jag kika i portarna bredvid för att se om detta kan ha varit en bajsattack? Eller är det någon som verkligen ogillar mig och därför hotbajsat i trappen? Eller har vi kanske att göra med en hämndbajsare - någon jag serverat dåligt och som nu sökt upp mig? Känner nog ändå för att skylla på grannarna, eftersom jag inte känner dem överhuvudtaget, och det är ju lite så vi gör. Vi snackar skit. Skit om bajsare. Äsch!

jatackmera

Våren är här och man kan äntligen andas normalt. Välja vårjacka, kaffemysa på bryggan och solskenspussas. Livet känns sådär härligt ljust, härligt lätt, härligt lent. Klippa hår imorgon, locka hit min familj till nästa vecka och snart är det sommar. Sommar. Resedrömma, - vill ha mer Thailand, mer London, mer Mallis, mermermer. Och vad festligt det är att bo i hyresrätt, ett litet ring och alla problem är lösta. Livet! (min standard, va?)

Att dregla över H&M

Som lite minnen

Om man kunde slänga ord och begrepp i väggen skulle jag vilja göra det nu. Jag skulle ta ordspråket "lev varje dag som om den vore din sista" och bara kasta det rätt in i väggen. Det skulle bli en jättesmäll, dunder och brak, och det skulle liksom komma bokstäver åt alla håll. Jag ser hellre ett kaos än ett nonsens.

Så nu tänker jag vara sådär löjligt viktig, plocka ihop mina bokstäver och tänka om. Varför inte leva varje dag som om den vore din första? Att vakna varje morgon med pirr i magen, fundera över de möjligheter man har framför sig och bara kliva upp och ta för sig. Och nej, självklart vaknar inte jag som fröken alltingärsåunderbarthelatidenherregudgemigmer varje dag. Men när jag är klok gillar jag att tänka tanken.

Sanningen

Jag är kär. Och jaaaaa, ni vet redan, ska hon aldrig sluta tjaaaaaata!? För det första: nej jag tänker inte sluta. För det andra: jag har en ny kärlek. Magnus hinner inte mer än åka till Frankrike så sitter jag här, helt uppslukad, uppäten och kärleksmumsad. Min nya kärlek får mig att känna allt. Den får mig att gråta, den får mig att skratta, den får mitt hjärta att brinna och min hjärna att jobba. Jag berättar för mamma hur underbart det är. Jag vill inte gå och lägga mig för vi har så kul tillsammans. Jag vill bara spendera all min tid tillsammans med denna finfina godgoding!
Jag är kär. Jag är kär i att plugga. Jag är kär i litteratur, och jag kommer alltid att vara det. Det är dagens sanning och jag njuter av den. Jag är en plugghäst, och det kommer bara bli mer!

Och mitt i allt detta kockar Tommy hem ett silver i Bocuse d'Or och jag dör och återuppstår av glädje. Grattis!!!