När vi var små plockade vi ögonfransar. Lätta mellan fingertopparna - inte tappa, inte tappa. Jag önskar att Alexander blir kär i mig. Jag önskar att Alexander blir kär i mig. Jag önskar att Alexander blir kär i mig. Blås, iväg, flyg! Dansande, borta i önskandet och ibland bara ramla pladask. Plocka nya, en fallen på din kind. Du måste önska dig något!
Men inte fan blev Alexander någonsin kär i mig. Jag var åtta år och Alexander blev inte kär. Jag plockade, önskade, blåste. Nu då? Nej. Att önska räcker inte. Måste våga chansa, måste våga ta risker, måste våga vara galen och kasta livet ut i allt. Vi fångas, drömmar fångas. Målen nås inte alltid. Men för att få ett svar måste man våga. Jag måste våga. Du!
2 kommentarer:
det är dags att sluta önska alltså? -för mig också? (a)
Kunde inte sägas med vackrare ord. Det är poesi när det är som bäst. sluta aldrig skriva
Skicka en kommentar