Jag slutar inte förvåna mig själv. Frivilligt? Nej. De nya erfarenheterna bara kastar sig in i mitt liv, - och förvånar varje gång.
Den här veckan har jag för första gången slagit någon. Jag slog mitt hårdaste, å jag ville bara slå mer. Trots att jag började gråta i chock var det något som efteråt kändes hemskt befriande, och låter det dumt om jag säger att det gjorde mig lycklig? Inte visste jag att det kunde kännas så bra att slåss. Så varsågoda att ändra uppfattning om mig, totalt! Endast Helen vet att jag är farlig innerst inne.
Förvåning nr 2 - jag hånglade bort en fest. Låter antagligen inte särskilt allvarligt i era öron, men dansclara hånglar inte bort fester. Kändes det hemskt jobbigt att hångla bort en fest? Nej, verkligen inte.
Jag törs inte ens tänka på vad som kommer hända nästa vecka. Tack gode gud för söndagarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar